Jag har länge velat se en MotoGP tävling på plats och nu när det börjat ryktas om att Valentino var på väg att dra sig ur cirkusen. Så var det hög tid att göra slag i saken. Efter en sommar med Covid begränsningar så börjar det under hösten lättas lite på reserestriktionerna och Kerstin mår bättre men är inte redo för någon längre resa. Jag hänger på nätet och lyckas köpa biljett till San Marinos GP den 19 september. Så får jag bokat upp semester och biltåget till Verona i början på augusti.
Viffer servas med ny olja, nya bromsbelägg och får nya däck. Kerstin ger mig en ny Garmin GPS i förtids födelsedags present. Kanske mest för att jag skulle hitta hem igen, kanske. Claes åkte med på några längre träningsturer. Men min VFR 1200 F gör lätt dagsetapper på uppåt 50 mil. Vilket också ligger i min plan att dela upp trippen på. För att korta antalet dagar på resa underlättar de med en natt på biltåget från Hamburg till Verona, vilket kortar mc resan med 120 mil.
Jag syr innerväskor till packväskorna. Sätter i ett ”skott” i toppboxen för att det skall vara möjligt att packa ner hjälmen vid småstopp på vägen. Hittade ett par gortex mc stövlar som var något bekvämare att gå omkring i vid utflykter. Införskaffar en tankväska att förvar kamera, rese dokument och annat jag behöver med en axelrem så det blir enkelt att ta med.
16 September 2021 , 434 km + 18,7 km färja
Startar på torsdags morgonen från Falkenberg i hällregn. Det är nu skönt att ha nya däck på Viffer och ny infettat skinnställ, även mitt gamla Biltema regnställ har fått några sprayningar med impregneringsmedel. Men regnet smattrar på ner för E6an men lättar lite efter Hallandsåsen. Vid Öresundsbron, där Bizzen pep till och släppte över mig till Danmark och de väntade Corona poliserna snällt vinkade för bi Viffer och mig, så slutade det regna.
Stannade i Kastrups lystbåtshavn och hällde ur vatten ur mobiltelefonen. Sen ner över Själland så tittar solen fram stundtals och jag börjar torka upp. Men 2 mil från Rödby åker jag in i en störtskur som blöter ner mina planer att packa ner ett tort regnställ medans jag väntar på färjan. Väderleksprognosen för norra Tyskland är lite emot nedpacknings planer också. Currywursten på färjan är en besvikelse, korven smakar plast och pommesen har gått i fisk fritösen. Som vanligt blir det att söka upp en bensinstation inne i Fhemarn. Sen gick turen vidare med lite ”Stau” vid Fhemarsundsbron. Sen lite Autobahn att torka regnstället på för nå fram till mina gamla seglar vänner ”Steinmans” i Klein Rönnau. Som bjöd på god mat och vi fick uppdaterat allt som hänt sen vi träffades senast.
17 September 59,5 km Klein Rönnau till Altona Hamburg
På Fredagen är det ett lite kort hopp till Alton och järnvägsstationen i utkanten av Hamburg. Tåget skall inte gå fören klocka 16:30. Så jag passar på att gå igenom GPSen och programmera in lite hotell adresser och punkter på resan.
Är ändå givetvis först i kön till tåget. Som blir över två timmar försenat så vi får embarkera vid åtta. Väll i kupén träffar jag mina rese kamrater, två tyskar och en norrman. Till min stora besvikelse är restaurang vagnen stängd på grund av Covid restriktioner, dock kan tågvärdinnan förse oss med öl och korv i kupén. Tåget lämnar Hamburg efter nio men kvällen blir trevlig med historier om gångna äventyr och kommande resplaner. Sen bäddar vi ner och sussar oss ner genom Tyskland på väg mot alperna.
18 September 2021, ca 1200 km tåg, Hamburg – Verona och 237 km Verona – Misano
Vi vaknar på morgonen i Alperna och har inte ens passerat Brenner passet. Vi kommer efter andra tåg och blir stående på olika stationer och får vänta. Enligt tidtabellen skulle vi varit i Verona klocka 9:00 men nu kommer vi fram sent och avlastningen tar lite tid. Så vid 14 tiden kommer jag iväg och åker på diagonalen genom Po slätten via Ferrara ner mot kusten. Jag undviker de större motorvägarna, njuter av värmen det är nu 25-27 grader. Vid Ravenna möter jag en vacker regnbåge och knuttar i regnställ. Men jag struntar i det och åker in i regnskuren och det blir 23 grader men det blir ju 25-26 grader igen och sol utmed kusten ner till Rimini. Det blir rätt mycket trafik på kustvägen också möter man alla som kommer från banan. Kommer fram till Misano klockan 18:00 hittar både Medelhavet och hotellet Muccioli , det blev perfekt läge och bra garage plats. På väg in i duschen för en välbehövlig tvagning. Så fylls gatan av öron”godis” eller vrålet av femtiotalet veteranracermotorcyklar, vilket gör att jag hamna på den minimala balkongen endast dold av en handduk. Helt klart en hälsning som visar att man hamnat på rätt ställe i världen.
Sen blir det middag och rundvandring i stan som är täckt av ”Grazie Vale” flaggor och skyltar. Det är motorcyklar i vart gathörn. I parken körs det moppe speedway och Ape racing. Musik varvat med hög varviga motorer. Till det god mat och gott vin. Så som livet skall vara!
19 September 2021 Race Day!
Nu är det nu!
Nu bubblar det i Misano.. man känner nerverna och att det något stort på gång. I frukost matsalen på hotellet har alla färgglada racing tröjor, men mestadels gula och blå med Rossis ”46” på. Det är en liten promenad på ca 3-4 km från centrum av Misano upp till banan. Så efter frukost hakar jag på lämmeltåget ut ur stan och över bron vid motorvägen Där alla som kommer med bil får parkera på de stora åkrarna. Hela vägen in till motorstadion kantas av försäljare. Det är bra skyltat till de olika läktarna. Givetvis har jag valt den läktare som ligger längst bort, vid entren får jag vissa upp mitt Covid Pass (ända gången på hela resan). Platsen är bra, jag ser flera kurvor och har en storbildsskärm på andra sidan banan. Redan nu innan Moto3 klassen släpps ut är läktaren full.. nästan även om varannan stol är bort monterad så vi sitter snyggt med 1,5 meters lucka. Läktarna är gula av Rossi flaggor även om det kanske finns lite rött borta på Ducati läktaren. Så är det här Rossis dag, så när han dyker upp på bild skärmen för att heja på Moto3 klassens start stiger ett vrål på läktaren. Men när Marc Marques dyker upp i bild så blir det lite buuuhh från Italienarna!
Redan nu när man tittar på Moto3 hojarna blir jag riktigt imponerad av hur jämt det är. När man sitter hemma i soffan framför TVn så följer ju kameran bara ledargruppen. Nu när man ser pärlbandet av hojar som jagar varandra i en lång orm. Så är det inte så långt till de som ligger sist. Moto3 loppet kördes 23 varv och tog ca 40 minuter, i mål var det 53,5 sekunder mellan förste och siste man. De tre första pallplatserna gick till hemmaförare, vilket gjorde att Speakern glömde bort att översätta till Italiensk. Det gjorde inte så mycket jag kan nu såpass med Italienska att jag hör när de är glada eller arga. De var glada!
Moto2, blev en lite annorlunda ljud upplevelse med sina 3 cylindriga Triumph motorer. Som var så lika stämda så man egentligen inte kunde höra skillnad på de olika hojarna, utan var ett stigande och sjuknade unisont vrål. Nu en liten paus för medhavdlunch som inhandlats i service butiken nere i stan. En stor bocadillo å dricka som kostade 1,5 euro i stan, på banan det 3 dubbla. Nu byggs stämningen upp och den gulaflaggvågen drar igång över läktarna. TV helikoptern snurra fram och tillbaka. På skärmen vissas förarna inifrån depån där de håller på att göra sig klara. De släpps ut på ett första hälsnings varv och Valentino kommer vinkande för bi oss med sin nya rosa hjälm. Hela läktaren vrålar och viftar med gula flaggor! Sen sighting lapp och så blir det några minuter, då vi inte ser startrakan från vår läktare kan man följa de sista förberedelserna på storbildsskärmen. Starten går och hela fältet kommer brakande in i kurvkombinationen med helikoptern några meter över huvudet. En fantastisk ljud kuliss av motorer och alla på läktaren som hejar. Det är race!
Framför mig står ett par som skriker till varandra på svenska, så jag hälsar med ett ”Heja Rossi Nu gäller det” och vi har en liten men naggande god svenskklack bland alla italienare. Marlene och Johan har kitat sig med 46 tröjor och flagga. Starten går och fältet kommer brakande för bi och alla jublar.
Först Francesco Bagnaia följd av Jack Miller på röda Ducatis med Fabio Quatararo tätt efter..
Hemma föraren Bagnaia tar hem första platsen framför Fabio och Italienaren Bastianini tar tredje platsen framför Marquez. Italienarna är lyriska. Legenden Valentio slutar på 17de plats men hyllas som segrare. Han kör ut framför grann läktaren, stannar och klättrar upp på räcket och hyllas som den hjälte han är! Trots att smågrabbarna är lite lite kvickare i vändningar nu.
Racet är över och vandringen tillbaka till Misano börjar. Johan, Marlene och jag slår följe in mot stan och beslutar att slå oss ner på någon restaurang och varva ner. På grannbordet hamnar det också svenskar, Budda från Värnamo. Pappa Kenneth och mamma Stigefelt kommer för bi och hälsar. Stigefelt drev motorcykelaffären i Anderstorp. Där har jag spenderat åtskilliga håltimmar då jag gick på högstadiet i Anderstorp, suktande över hojarna på åttiotalet. Sonen Johan Stigefelt är ju nu Rossis team boss för Petronas stallet. Nu är dags för en Aperol att lugna racenerverna med. Det blir en störtskön efterfest kväll i Misano.
20 September Misano till Bolzano 415 km
Dagen efter börjar hemresan med en god frukost och en liten tur ner till hamnen för att säga adjö till Adriatiskahavet och se lite båtar. Trasslar mig ut genom morgon trafiken mot motorvägen. Det är köer och redan varmt, kylfläkten går för fullt. Då kommer en 70årig dam på skoter och sveper för bi sicksackande mellan bilarna, jag hakar på och får en gratis utbildning i Italiensk ”Filtering” och rondellkörning. Sen ut på motorvägen och får kyla ner mig lite i fartvinden på väg upp mot Bologna.
Kerstin och jag besökte Bologna för några år sen, en fantastisk stad och hemvist för Ducati fabriken. Så det är med lite vemod jag passerar på ringvägen utanför. Tar till höger vid Modena och kör vidare norr ut mot Alperna. Stannar utanför Verona för pizza och kaffe. Väderleks sajten varnar för åska och regn upp mot Alperna och det tornar upp mörka moln vid horisonten i norr. När motorvägen går in i dalen mellan bergen så börjar det regna. Den svarta moln väggen upplyst av blixtar på ett dramatiskt sätt ger en stark signal att det är dags för regnställ. Stannar på en nöd P-ficka utmed motorvägsräcket och kränger på det och kör vidare in i regnväggen. Får slå av på takten lite, på 130 vägen. Stannar och tankar efter en stund, lite skönt att komma i regnskydd ett tag. Men upp mot Roverto ljusnar det igen och det blir en paus.
Sen vidare genom det vackra alplandskapet upp mot Bolzano. Hittade ett enklare hotell som är inhyst i 2 våningsplan i ett hyreshus. Nu skiftar även språket, Italienskan blandas upp med Tyska. När hotellportieren frågar om Covid pass börjar jag bläddra i tankväskan, börjar han skratta och säger, den här veckan behöver vi bara fråga om du har ett inte titta på det. Detta skildrar Italienarnas rätt fatalistiska inställning till Covid situationen. Man gör det som är lagkrav, som att ha munskydd i affärer, reception och när man går in på restauranger, men annars bryr man sig inte så mycket. Vilket kändes annorlunda för mig som Svensk som har haft friare regler och rekommendationer men ändå gjort som Tegnell sagt.
Bolzano är en vacker stad mellan bergen, har gjort ett snabbt stopp här tidigare för att besöka Ötzi ”snömannens” museum. Den gamla stadskärnan är fylld av fantastiska caféer, restauranger och marknadsstånd på torg och gator. Även en universitetsstad genomkorsad av cykelbanor.
21 September Bolzano till Landsberg am Lech 287 km
Morgon i alperna, solen skiner och det blir frukost på kaffet på hörnan av kvarteret, tillsammans med Bolzanobor som tar en morgon fika innan jobbet. Checkar ut och hämtar Viffer i garaget. Det blir lite kyligare allt högre man kommer upp i alperna. Stannar i Brenner passet service station och köper Vignette för motorvägen. Det kostar ca 50 kr för 10 dagar, man kan köpa den digitalt också men då måste man göra det 15 dagar före användningen pga. 14 dagars ångerperiod. Men det är det värt, med så vackra omgivningar. Nästa gång får jag avsätta mer tid och skippa motorvägen och köra gamla vägen som slingrar sig fram längre ner i dalen. Tar mig igenom Innsbruck och ändrar GPSen till kurvigare vägval. På väg mot Fernpass och in i Tyskland via Füssen och in på ”Romantischestrasse”
Stannar till och tittar på Schloss Neuschwanstein byggt på 1800 talet av Ludvig II av Bayern, ett vitt Törnrosaslott som fått stå modell för Disneys drömslott. Fortsätter på rutten norr över som går genom ett antal medeltida städer från Füssen upp till Würzburg, som efter andra världskriget började marknadsföras som ”Romtischestrasse”. För Amerikanska och Engelska soldater skulle kunna ta med sina familjer på en trevlig resa genom södratyskland. Det är vackert och man passerar medeltida kyrkor och mindre städer i floddalen utmed Lech. Det har blivit varmare också å solen skiner.
Når fram till Landsberg am Lech på eftermiddagen, parkera mitt på torget strax bredvid hotellet. Lagom för att kunna äta middag på uteserveringen i kvällssolen ut med floden, även om solen inte värmer riktigt lika bra längre. Sen promenera jag runt staden och upp till borgmuren ovanför staden. Medeltidastadsmurar omgärdar den äldre stadsdelen. Floden har uppdämningar och någon form av kanal till en förmodad kvarn.
22 September Landsberg am Lech till Würzburg 255 km
Efter en riktig tyskfrukost med brotchen och marmelad så tar jag pick och pack med ut till Viffer. Som står och väntar på torget täckt med morgonfukt. Det är 9 grader så det är skönt att slå på handtagsvärmen. Men solen värmer själen. Har programmerat in alla medeltidastadskärnor utmed rutten för att få se dem. Augsburg är nu en storstad och det tar mer en timme att ta mig igenom den. Så jag lägger om min plan och väljer mindre vägar runt för att göra ett riktigt stopp för fika i Dinkelsbühl.
Dinkelsbühl har sin ringmur kvar runt om den välbevarade medeltidsstaden. Även om affärerna har blivit moderna så har de äldre skyltar som smälter in i miljön. Kaka och kaffe på kaffet på torget och promenad runt stan och muren.
Åker sen vidare genom ett vackert böljande landskap förbi några andra städer som Rothenburg ob der Tauber besök där får vänta till en annan gång. Kommer fram hotell Walfisch vid floden Main i Würzburg. Checkar in och parkerar i garaget. Ger mig sen ut för att se staden. Ett måste här är att ta ett glas vittvin på Alte Mainbrücke i solnedgången.
23 September Würzburg till Eifel, Adenau 322 km
Ytterligare en fin morgon, trasslar ut Viffer ur garaget. Konstigt nog längtar både jag och Viffer ut på Auto Bahn efter alla fina småvägar. Det är ju helt plötsligt nu som en supersporttouringhoj kommer till sin rätta. Att kunna knega på i 150+ utan att bli jagad av polisen är en viss frihetskänsla. Passerar Frankfurt och Koblenz sen upp i Eifel mot Adenau och die Blaue Ecke. Det här har varit en dröm ända sen läste första numret av BIKE med en blå Trident på omslaget. Så har man följt Jan Leek och hans stories hur han checkar in på die Blaue Ecke efter ett par varv på ringen och slår sig ner på uteserveringen med en kall. Nu gör jag det samma och förbereder mig för mitt varav på Nürburgring. Banan öppnar för Touristenfahrten klockan 18:30.
Åker på de kurviga vägarna upp till infarten på banan passerar den gamla borgen som gett namn åt bana. Nu har det byggts en ny bana och ett gigantiskt motorsportcentrum. Den gamla bansträckningen på 20,8 km, 73 kurvor upp och ner med 300 meters höjdskillnad. Ute på banan nu far maskerad suvar och andra test bilar som är abonnerad till 18:30. Runt infarten till bana och Devils Dinner samlas nu RingenFreaks i sportvagnar, sporthojar och hemma trimmade BMWs med störtburar. På andra sidan rondellen till infarten ligger biljettkontoret där köper man de antal varav man vill köra och får det laddat på ”Green Hell Card”. Sen ställer man sig i kön och drar sist kort i typ en parkerings bom. Sen börjar det roliga.
Hojarna samlas till vänster om infarten, det är knuttar från när och fjärran. En kille som åker från England bara för att dra några varv här, en annan kommer från Berlin bara över kvällen. Andra har årskort och väntar in kvällen lite för att det skall bli mindre bilar på banan. Det är en fantastisk kväll solen står lågt och fräcka hojar och grymma bilar överallt gör en lite nervös. Men de ger mig rådet att hålla till höger och mitt eget tempo. Så när en gammal familjebuss drar ut så köar jag fram till bommen och drar mitt kort och ger järnet. I första kurvan får jag bromsa hårt för en Porsche Carrera med två grånade herrar i. Kör om och hakar på en snabbare Porsche och börjar köra motorcykel på riktigt men det går upp och ner så slår av lite på takten och njuter. Men då och då blir man passerad av någon som man kan haka på lite. Å några får man åka om å där far jag fram med packväskor, toppbox och tankväska. Skymningen fylls av en doft av brända bromsar och bränt gummi luften. Så efter 2 galna mil och 73 kurvor får man bromsa in och lägga sig i kön in i depån igen.
Efter lite snack depån kör jag tillbaka till Adenau och hotellet i solnedgången. Slår mig ner på uteserveringen och får äntligen en rejäl schnitzel och en stor pills. Blir lite starstruck när jag upptäcker att på andrasidan av uteserveringen sitter Gerry Nordström från Bike med ett sällskap. Åter igen en höjdardag på denna resa.
24 September Adenau till Einbeck 374 km
Startar morgonen med att leta mig ner till autobahn via de fina vägarna i Eifel. Som lämnar mig med lite vemod och en stark vilja att återvända. Luffar på upp mot Kassel och passerar Göttingen för att anlända i god tid till Einbeck. Checkar in på Hotell FREIgeist, fantastiskt fräckt och modernt med motorsports tema. Precis intill ligger PS Speicher motormuseum, där jag spendera eftermiddagen med att vandra igenom motor historian från 1800 talets slut till nutid. Detta är ett fantastiskt museum, ett av de mest imponerande jag besökt hittills. Och då missade jag en fristående hall på 3500 kvm fullpackad med hojar som nu inte var öppen tyvärr.
25 September 2021 Einbeck till Klein Rönnau 317 km
Lördag morgon, lämnar det fantastiska hotellet och beger mig ut på mindre vägar igen. Vädret känns nu på förmiddagen lite mer höstligt. Stannar till vid Fagusverken i Alfeld, en fabrik byggd i Bauhaus stil. Det är dock bara guidade visningar nu och nästa blir lite väl sent så jag bestämmer mig för att åka vidare. Åker norrut mot Hannover, kommer ut lite på A7 för att tanka. Kör sen vidare på mindre vägar mot Celle, Uelzen och sen mot Lüneburg. Tar mig över Elbe till Lauenburg där jag äter lunch.
Sen vidare norr över på småvägar genom byar. GPSen är till godhjälp att hålla koll på vilken hastighet som gäller i byarna. Utanför blir det 70 och ofta 100 på vägar som i Sverige på sin höjd hade varit 80 kmh. Jag har ingen tid att passa då mina vänner i Klein Rönnau är på barndop och låter mig få låna huset på egen hand. Så det blir som en vanlig lördag hemmavid, kör omkring på landsbygden och ser mig omkring. Väll framme tar jag en lång kvällspromenad för att röra på benen. Men kan nu efter att kört 30-40 mil om dagen konstatera att Viffer är så bekväm som jag hade önskat mig, i alla typer av tempo. Så mår både titan höften och jag utmärkt. Men börjar längta lite hem till Kerstin.
26 September Klein Rönnau till Falkenberg 495 km
Morgon, nu bär det av hemåt. Det är rätt tomt på motorvägen upp till Puttgarden men missar en färja med några minuter. Så det blir en lite väntan på nästa, stående först i kön. Men som motorcyklist får man oftast köra på först och spänna fast hojen på anvisadplats. Väl över i Rödby blir det lite varmare och uppe på Själland riktigt solväder. Så var man helt plötsligt över bron och Bizzen piper till i tankväskan och nu i Sverige igen. Knappt någon trafik på motorvägen och så får man bara köra 110 lite surt.. efter Hallandsåsen får man ju öka till 120 men Viffer vill ju så mycket mer. Ringer upp Kerstin via interfacet i GPSen och hjälmintercomet, medelar att vi är hemma vid BBS 15:03. Både Viffer och jag är jätteglada att se henne igen och lite lyckliga för att hon släppte iväg oss på det här äventyret. För nu är vi verkligen ”vi” Viffer och jag. Efter en liten tur på ca 320 mil.
